först och främst vill jag tacka er alla för det enorma utgjutande av stöd som vi har fått i kölvattnet av min mors död. Det har varit så rörande att ta emot dina kondoleanser, bönlöften och Masskort. Min familj och jag är så tacksamma.
för någon av er som kanske har missat förra månadens kolumn hittades min mamma frusen till döds i bakgården på hennes minnesvårdsanläggning. Under veckorna sedan hennes död, vänner har frågat om jag har kämpat med skuld över vad som hände. Det var ju jag som placerade henne där. Klandrar jag mig själv för hennes bortgång? Är jag hemsökt av ånger? Är jag plågad av ”katolsk skuld”?
frågan fick mig att tänka på skuld, ”katolsk” och annars, och vårt ofta dysfunktionella förhållande till den känslan.
först och främst för att svara på frågan: Ja och nej. När det först hände var naturligtvis skuld en av de många känslor som virvlade runt i mitt huvud. Jag placerade henne där. Då ville hon lämna, och jag flyttade henne inte. Så ja, på en visceral nivå kände jag skuld. För några nätter, tidigt på, Jag skulle ligga i min säng snyftande och bara upprepa, om och om igen, ”Jag är så ledsen. Jag är så ledsen. Jag är så ledsen.”
men det var ren, irrationell känsla. Sedan började jag tänka igenom det. Satte jag henne där för att försummas och frysas ihjäl? Självklart inte. Tvärtom gjordes det specifikt så att detta inte skulle hända. Var jag slarvig när jag valde anläggningen? Återigen, Nej. Jag gjorde forskning på toppen av forskningen. Vi betalade extra för vad som verkade vara den” bästa ” anläggningen, särskilt så att hon skulle ha den bästa vården. Glömde jag några röda flaggor? Nej, det fanns inga. Och ja, hon ville lämna. Men jag frågade henne ständigt ” Varför vill du lämna? Är det någon som misshandlar dig?”Hon sa alltid att nej, det var de inte. hon hade demens, men hon fungerade fortfarande tillräckligt mycket för att veta det. När något hände som hon inte tyckte om, lät hon mig veta. Och det kom alltid tillbaka att hon hade rapporterat det exakt.
nej, hon ville lämna eftersom hon ville gå ” hem.”Bara hon visste inte var hemma var.
jag hade ingen kristallkula för att se vad som skulle hända. Jag bad om vägledning, jag gjorde mitt absolut bästa, och jag gjorde det av kärlek till henne. Ingen anledning att känna sig skyldig.
och så släppte jag det.
jag tror att skuld har fått en dålig rap under de senaste generationerna. Jag talar särskilt om fenomenet ” katolsk skuld.”Folk klagar över att deras katolska uppfostran har fått dem att känna sig skyldiga över allt och allt. Jag har aldrig upplevt detta, och jag har aldrig förstått det. För mig verkar det enkelt. Om du inte har gjort något fel finns det ingen anledning att känna sig skyldig. Och om du har, ångra dig och sluta göra det. Problemet löst!
skuldkänslan, som fungerar som den ska, är en bra sak. Det gavs oss av Gud för att varna oss om att något i våra liv behöver förändras. Naturligtvis är känslor inte ofelbara, så vi måste följa en process för att engagera intellektet och ”vägleda” vår skuld.
jag insåg i efterhand att min erfarenhet följde den processen ganska perfekt.
när vi först möter skuld är det ren känsla. Det kan vara korrekt, det kanske inte. I mitt fall var det inte. Så det första steget är alltid att undersöka vårt samvete, för att se om vi faktiskt borde känna oss skyldiga till det som får oss att känna oss skyldiga. Så vi ber till den Helige Ande för upplysning, och vi tittar på situationen. Gjorde jag något fel? Var det en synd? Ett fel i domen? Ibland är det klart. Ibland är det inte. Vi kan behöva undersöka Skriften eller kyrkans undervisning. Vi kan behöva ta det till bön upprepa, att ”arbeta ut” med Gud.
målet här är att komma fram till viss säkerhet om vår skuld är baserad i verkligheten. Om det är — om vi har varit fel eller slarviga eller syndiga på någon nivå — är lösningen helt enkelt att omvända sig, att bekänna om det behövs och sedan besluta att göra bättre. Och om vi inte har det, släpper vi skulden.
jag tror att det som händer i så kallad ”katolsk” skuld är en slags kortslutning av processen. Personen, av någon anledning, vill inte tro att de har gjort något fel. Så, istället för att ta en klarögd titt på situationen, vänder de sig och springer. De blir rädda för själva känslan av skuld. De undviker allt som påminner dem om det. De säger till sig själva att de inte har gjort något fel. Men de tar aldrig en riktigt bra, objektiv titt på det. De bjuder aldrig in Gud till det. Och så, eftersom känslorna aldrig löses, det går ” under jord.”Det är fortfarande aktivt, men de fortsätter att försöka undertrycka det.
och det är inte hälsosamt.
jag lärde mig för länge sedan att ” den bästa vägen ut ur en känsla är genom den.”Det bästa sättet att hantera skuldkänslor är att möta dem på huvudet, med den Gud som älskar oss även mitt i den djupaste synden. Det finns säkert ingenting på andra sidan av den skulden som han inte har sett förut eller förlåtit tidigare. Han älskar oss galet – hela tiden.
det är inte synden som kommer att skilja dig från hans kärlek — det är vägran att erkänna det, att gå till honom med det. Han väntar alltid med sin kärlek och barmhärtighet.
jag är så tacksam för alla som var oroliga att jag kanske kämpar med ohälsosam skuld. Det var jag inte. Men några av er, av någon anledning, kan vara.
allt jag kan säga till dig är att med den Gud som älskar dig är skuldkänslor inget att frukta.
Dagens bild av K. Mitch Hodge på Unsplash